Jag (Susanna) har alltid tyckt att belöningssignal är väldigt viktig. Oavsett om man använder ett ord, ett ljud (ex klicker) eller en rörelse (ex handen i fickan eller tummen upp).

Men jag har inte kunnat sätta ord på det. Jag har inte kunnat förklara VARFÖR det är så viktigt.

Men:

Häromdagen läste jag på Facebook om ett exempel där en instruktör brukade visa sina deltagare hur en belöningssignal fungerar, med hjälp av eleverna. Eleven fick gå på stället, röra på armar och ben och hålla fokus på sin ”lärare”. När läraren sa ”fånga!” kastades en inslagen karamell. Med ordet ”fånga” hann deltagaren sluta röra sig, följa karamellen med blicken och ta emot den i handen.

Men vid cirka tredje tillfället kom karamellen flygande utan förvarning. Ingen belöningssignal. Resultatet? Förvirring. Irritation. Känslan av att något blev fel, trots att deltagaren gjort rätt.

Så smart illustrerat.

Våra hundar upplever precis samma sak. Utan en signal som talar om när de gjorde rätt och att belöningen är på väg, blir träningen oförutsägbar. Och oförutsägbarhet skapar ju frustration – både hos hund och människa. Detta summerar varför belöningssignal kan vara viktig i hundträning.

Med en belöningssignal kan vi berätta: ”Där! Just nu gjorde du helt rätt!”

Hunden får chans att förstå och vänta på sin belöning, i stället för att chansa.

Det skapar den trygghet, tydlighet och det samarbetet vi eftersträvar.

I Valpliv & Vidare handlar det såklart inte om att hunden ska prestera för att ”förtjäna” något, utan om att ge den en karta över vår gemensamma vardag. Belöningssignalen blir förtydligandet av: ”Det här vill jag se mer av.” Och när hunden får den förutsägbarheten den vågar den prova, den blir modigare, den litar mer på oss.

För mig är det inte en ovidkommande detalj. Små ord, små signaler, men de skapar den tydlighet som gör att hund och människa kan växa ihop i både lek, träning och vardag.