Vi har alla en inre dialog (eller monolog). Ett tyst samtal som pågår i bakgrunden nästan hela tiden. Ibland hör vi den tydligt och ibland märker vi den knappt. Den kommenterar, analyserar och drar slutsatser om vem vi är och hur vi fungerar.
Hur den rösten låter spelar stor roll. Den kan vara en hård kritiker som snabbt pekar ut allt som blev fel. Eller en boostande coach som ser ansträngningen, styrkorna och de små framstegen.
Samma situation kan tolkas helt olika beroende på vilken röst som får mest utrymme.
När den inre dialogen är stödjande växer både självförtroende och självkänsla. Vi bekräftar oss själva, uppmärksammar det som fungerar och ger plats åt våra styrkor.
Men om dialogen mest består av kritik händer något annat. Vi börjar tvivla på oss själva. Tankar som ”jag borde kunna bättre” eller ”varför klarar jag inte det här?” tar avsevärt mer plats.
Vi ska inte låtsas att allt alltid är bra, misstag och svårigheter är en naturlig del av livet och av hundträning. Skillnaden ligger i hur vi möter det när det sker.
Säger vi till oss själva: ”Jag är hopplös.”
Eller säger vi: ”Det här blev inte som jag tänkte. Vad kan jag lära mig av det?”
Ett sätt att börja arbeta med sin inre dialog är att bli medveten om den.
Ta några minuter på kvällen och skriv ner vad du faktiskt sagt till (tänkt om) dig själv under dagen. Då blir det ofta tydligt vilken röst som dominerar.
Många tycker också att det hjälper att skriva ner tre saker som gick bra under dagen. Små saker räknas.
Kanske:
Om något inte blev som du tänkt kan du formulera det som en önskan om förändring istället för en dom över dig själv.
Vår inre dialog påverkas också av allt vi tar in utifrån. Samtal, sociala medier, nyheter och människor vi umgås med blir till input. Och när vi är stressade har den boostande coachen svårare att nå fram.
Den inputen blir sedan output i form av hur vi tänker, känner och agerar.
Om vi ständigt möter jämförelse och negativitet får den inre kritikern mer bränsle. Om vi istället omger oss med människor och sammanhang som stärker oss ger vi oss själva bättre förutsättningar.
Det är ingen slump att vi pratar om detta i samband med hundmöten. För många är just hundmöten en situation där den inre dialogen blir extra tydlig.
Det går snabbt. Det är laddat. Andra människor är i närheten.
När mötet inte går som vi tänkt är det lätt att den inre kritikern kliver fram: ”Jag borde kunna det här”, ”Varför funkar det inte?” eller ”Alla tittar säkert på mig.”.
Ibland riktas denna frustration mot andra människor.
Ibland mot hunden.
Men ofta hamnar den i oss själva.
När vi istället börjar prata med oss själva som en coach förändras situationen:
”Okej, där kommer en hund.”
”Jag tar ut avstånd.”
”Jag vänder om det behövs.”
Vi gör ett bra val för oss själva och vår hund.
Och när vi i efterhand kan säga: ”Idag gick det faktiskt lite bättre än igår.” så börjar hjärnan leta efter det som fungerar istället för det som inte fungerar.
När ett möte blir jobbigt behöver vi kunna vara snälla mot oss själva.
Det blev inte som vi tänkt. – Okej. – Nu är vi förbi det.
Kanske behöver hunden springa lite, nosa och släppa spänningen ur kroppen. Och vi behöver också landa. Nästa gång gör vi ett nytt försök.
Det är verkligen inte lätt att förändra sin inre dialog. Men när vi blir medvetna om den blir det möjligt att börja justera. Och det påverkar mer än vi tror.
När vi blir snällare mot oss själva märks det i kroppen. Hunden känner det i kopplet. I tonen vi använder. I hur vi möter omgivningen och bemöter vår egen hund.
Hur vi pratar med oss själva i de svåra stunderna påverkar inte bara oss.
Det påverkar hela teamet (du och din hund tillsammans).
