Vi pratade om mycket bra saker i vårt VILA-Webbinar (även nedan), en av dem är de olika F:en. Stressresponser som börjar på F.

Du har ju säkert hökt ”Fly eller fäkta”. Men allteftersom forskningen går framåt tillkommer fler F.

Därav blir detta ett inlägg uppdelat i två.

Från forskningen om trauma och nervsystem vet vi att kroppen svarar automatiskt vid stress. Den hinner ofta reagera innan vi ens tänker. Och vi ser samma mönster hos våra hundar.

Vi kallar dem för F-responserna – och även om de kommer från människopsykologi, passar de kusligt bra även för våra fyrbenta vänner:

F-responserna

Fäktas (Fight)
Slåss. Din hund går till motangrepp – skäller, morrar eller gör utfall. Inte för att den ”vill bråka” utan för att den försöker skydda sig själv. Detta motsvarar det mänskliga fight-svaret, som ofta inkluderar ilska, höjt tonläge eller aggressivitet, en försvarsstrategi vid upplevt hot (Katz et al., 2021; Germer & Neff, 2015).

Fly (Flight)
Hunden vill bara bort. Den kanske kastar sig undan, byter riktning, drar i kopplet. Människor kan visa samma reaktion genom t.ex. flyktbeteende, överarbete eller emotionell avstängning (Bracha, 2004; McCarty, 2016).

Frys (Freeze)
Plötsligt är det som att hunden frusit fast. Sätter sig, stelnar i kroppen, eller vägrar gå. Den är där, men ändå inte. Denna responsen ses också hos människor, särskilt vid hög stress där varken kamp eller flykt känns möjligt (Kozlowska et al., 2015).

Flamsa (Fawn)
Här försöker hunden avleda och blidka. Kastar sig till marken, slickar, visar magen, hoppar – “se så snäll jag är!” Det mänskliga fawn-beteendet kan visa sig i överdriven vänlighet, konfliktundvikande, medberoende och behov av bekräftelse (Walker, 2013; Bailey et al., 2023).

Förneka (Fine)
En hund som verkar oberörd – men bara på ytan. Den följer med men är frånkopplad. ”Jag gör det här, men jag är inte riktigt närvarande.” Det mänskliga motsvarigheten handlar ofta om att bagatellisera stress eller trauma – att säga “jag mår bra” när man egentligen är i överlevnadsläge (Schauer & Elbert, 2015).

Falla (Faint/Flop)
Det mest extrema. Hunden tappar tonus, kanske lägger sig ner som en trasa. Det här motsvarar tonic immobility, där kroppen stänger av funktioner för att skydda sig själv (Bracha, 2004).

Flockas (Foster/Friend/Favor)
Hunden söker social trygghet – genom att klänga, gnälla, vara nära, hoppa upp eller ständigt söka ögonkontakt. Den försöker reglera sin stress genom kontakt med en trygg person. Det här är inte samma sak som att fjäska (Flamsa), utan snarare ett hjälpsökande beteende. Motsvarar hos människor ett starkt anknytningsdrivet svar: att vilja ha tröst, trygghet och bekräftelse från andra. (Porges, 2011), (Feldman, 2015), (Walker, 2013; Schore, 2001).

Det finns ännu fler F – Fright – har jag sett det pratas om. Den ligger mellan Freeze och Faint. Därför blir nästa inlägg om skillnaderna på dessa.

Vad händer när flykt inte går?

En viktig insikt från både djur- och människopsykologi är vad som händer när flykt inte är ett alternativ. En hund som vill bort från en annan hund men stoppas av ett spänt koppel kan inte agera som den behöver. Då tar en annan F över:

Fly → Fäktas
Fly → Flamsa
Fly → Frysa

Det är inte alltid ett aktivt val utan kan vara en stressrespons.

Vad kan hända om vi straffar utfallen?

En sak som nu delas mycket på Sociala medier är att att försöka “stoppa” hundens utfall – till exempel med ryck (knyck) i kopplet – dvs korrigering. Problemet är att vi då straffar en överlevnadsreaktion.

Det vi ser som ett ”beteendeproblem” är sannolik hundens försök att skydda sig själv. Om vi straffar det, då blir hunden inte tryggare. Tvärtom: den lär sig att det blir farligt att visa sitt obehag.

Resultatet?

• Hunden slutar ge signaler – men känner fortfarande lika mycket stress
• Hinken fylls, men vi ser det inte förrän det svämmar över
• Risken för att nästa reaktion blir starkare, snabbare och mer oförutsägbar ökar

Och precis som hos människor som tystas eller skambeläggs, kan det leda till att hunden tappar tillit.

Det vi istället vill göra är att bygga trygghet, visa att vi lyssnar, och hjälpa hunden hitta andra strategier som fungerar.

Och hos oss då?
Forskningen visar att även vi människor bär med oss dessa responsmönster – ofta omedvetet. Vi kämpar (fäktas), drar oss undan (flyr), stänger av (fryser), blir överdrivet tillmötesgående (flamsar), säger att allt är “fint” när det inte är det (förnekar), eller kollapsar (faller).

Vanliga tecken på traumarespons hos människor är:

• Överförklarande, trauma-dumping (Shabahang et al., 2022)
• Hyper-oberoende – ”jag klarar mig själv” (Bracha, 2004)
• Överdriven vänlighet, medberoende (Walker, 2013)
• Dissociation, minnesluckor, kroppslig avstängning (Rodriguez-Quiroga et al., 2021)
• Beteenden som dämpar känslor, t.ex. överdrivet ätande (Kim et al., 2009)

Och precis som hos hunden är det nervsystemet som försöker skydda oss.

Så vad gör vi med denna information?

För hunden:

• Jobba med trygghet, inte lydnad
• Skapa valmöjligheter och rörelsefrihet
• Låt hunden få pysa ur: se VILA webbinaret för tips (även nedan)

För dig själv:

• Känn igen din egen respons
• Släpp idén om att “vara duktig”
• Skapa utrymme för återhämtning och stöd

Och kanske viktigast av allt, möt både dig själv och din hund med vänlighet.

Vill du lära dig mer om stress, vila och hur du hjälper hunden hitta balans?