Du ser den redan på håll. Den andra hunden.
Och du hinner knappt dra andan innan din egen hund stelnar till. Svansen blir styv, blicken fastnar, kopplet sträcks och sedan kommer det.
Skall, utfall, drag. Hjärtat i halsgropen. Igen.
Det är lätt att tänka: ”Vi måste träna mer.”
Och visst kan träning hjälpa. Men ibland är det inte fler övningar som behövs, utan en annan fråga:
”Kan det vara så att du har ont?”
Professor Daniel Mills, en av världens mest erfarna beteendeforskare, har under flera år studerat sambandet mellan smärta och beteende. I en stor genomgång från 2020 lyfter han att upp till åtta av tio hundar som remitteras för beteendeproblem har någon form av oupptäckt smärta eller obehag. Detta är i linje med vad Anders Hallgren påvisade i sin ”ryggproblem hos hund”.
I vissa fall handlar det om rena rörelsesmärtor, en stel nacke, en öm rygg, ett knä som gör ont när hunden tvärstannar i kopplet. I andra fall om inre obehag, som magont eller spänningar i kroppen.
Och precis som hos oss människor påverkar smärta livet.
När något gör ont blir världen lite skarpare. Ljud känns starkare, rörelser stressigare, andra hundar mer påfrestande.
Det är sällan att hunden ”väljer att skälla”.
Mills beskriver hur många hundar som skickas till beteendespecialist faktiskt har smärta som grund. Ibland upptäcks den först efter att veterinären får titta noggrant (Fajsty krävde 6 röntgenundersökningar innan roten till det onda hittades). Ibland är det små tecken, att hunden slickar på ytor, går snett i kopplet, eller undviker vissa underlag.
Han nämner också mag- och tarmproblem som en möjlig källa till oro och reaktivitet: när kroppen inte känns bra blir världen svårare att hantera.
I Valpliv & Vidare pratar vi ofta om stresshinken och hur viktigt det är att förstå vad som fyller den. Smärta är en av de saker som tyst men stadigt rinner ner i hinken, tills minsta droppe får den att svämma över.
Om vi ser hundmötena genom det perspektivet förändras kanske saker.
Ett utfall i kopplet kan ses som ett önskemål om avstånd.
Det betyder inte att vi ska sluta träna. Men ibland måste vi börja på rätt plats: i kroppen.
Ett veterinärbesök, en genomgång av rörelser hos en canineopat eller rehabterapeut för hund, en koll på magen, sömnen, stressen, det kan vara det som gör att träningen sedan fungerar.
För den hund som har ont lär sig inte bättre av att ”stå ut”. Den lär sig bättre när den slipper bära smärtan själv.
Sen finns det självklart hundar som har ont utan att vara reaktiva.
Och hundar som är reaktiva utan att ha ont, men i vår erfarenhet och sett till studier är de få.
En annan variant är att det kan ha brukat göra ont, och nu är det bara rädslan för att det ska göra ont kvar. Det har blivit ett inlärt beteende för att slippa få ont. Där är viktigt att där skynda långsamt så att hunden lär sig att det går att vara nära nu, utan att det gör ont.