Häromdagen på ICA såg jag vad jag antar var en pappa och hans barn (kanske i sjuårsåldern). Barnet var frustrerat, satte sig ner och började till slut skrika rakt ut när pappan indikerade att det var dags att gå.

Pappan satte sig på huk, lugn som … jag vet inte vad, och sa vänligt: ”Du måste inte skrika eller kasta dig på golvet för att berätta vad du behöver.”

Barnet stannade upp mitt i ett ljud, tittade på sin pappa med stora ögon.

Pappan sa: ”Jag förstår att du blev frustrerad för att du inte var helt klar. Istället för att skrika kan du säga: ’Jag vill titta färdigt på tidningarna’ så förstår jag direkt”.

När barn, hundar, eller vi vuxna har svårt att kommunicera, använder vi de verktyg vi har, även om de ibland är … ganska dåliga.

Och det är samma sak som händer i hundmöten ibland.

Att försöka laga mat med en hammare

Tänk dig att du ska vispa grädde, men det enda verktyget du äger är en hammare (och ingen har lärt dig att det går fint genom att skaka på tetran). Du kommer förmodligen att banka på bunken. Det blir ett himla liv, grädden skvätter sannolikt överallt och resultatet blir — mer kaos än vispgrädde.

Du gör det inte för att vara dum.

Du gör det för att du desperat försöker lösa en uppgift och hammaren är det enda du hittade i lådan.

När din hund ser en annan hund och börjar skälla, göra utfall eller kasta sig i kopplet, så försöker den ”vispa grädde med en hammare”. Det är ett klumpigt och högljutt sätt att hantera situationen, men för hunden är det just då det enda tillgängliga verktyget för att säga: ”Jag behöver mer avstånd!” eller ”Det här känns läskigt!”.

Vi fokuserar ofta på ”bankandet”

Som hundägare blir vi ofta fixerade vid att få stopp på det ”ljudliga” beteendet. Vi försöker ta ifrån hunden ”hammaren” (skällandet). Vi kanske säger ”nej”. Men – om vi bara tar bort hundens sätt att uttrycka sig, utan att räcka över en visp istället, så lämnar vi den hjälplös.

Problemet med att den inte vet hur den ska hantera mötet finns ju kvar. Träning handlar därför inte om att förbjuda hammaren. Det handlar om att fylla verktygslådan med bättre alternativ.

Vi behöver exempelvis lära hunden att:

• En mjuk båge runt den andra hunden fungerar bättre än ett utfall.
• Att titta på oss är ett sätt att be om hjälp.
• Att nosa i gräset är ett sätt att sänka stressen.

Från korrigering till vägledning

När vi börjar se skällandet som ett tecken på att verktygslådan är tom, är det lättare att ha en annan inställning. Vi slutar vara polisen som bannar och blir istället en vänlig coach som räcker över rätt verktyg i rätt tid.

När hunden märker att den faktiskt har en visp (ett lugnt beteende som ger resultat), kommer den helt självmant att sluta banka med hammaren ♥